Värvning

Rekryteringen av arbetskraft till oilka arbetsområden i Danmark och Tyskland skedde i stor utsträckning i organiserad form. Från slutet av 1860-talet styrdes värvningen av arbetare till norra Tyskland från ett antal agneter i Lübeck som satt som spindlar i nätet. De hade i sin tur underagenter på olika orter i södra Sverige. Dessa kunde exempelvis vara värdshusvärdar som i sin yreksverksamhet kom i kontakt med många potentiella emigranter. Det förekom dock en bred flora av yrken bland underagenterna I ett fall ska en stenhuggargesäll från Lund ha varit sådan mellanhand. I några fall var de tyska agenternas svenska hantlangare drängar, järnvägsanställda och en kryddhandlare i Karlskrona arbetade på 1870-talet för tjänstefolksförmedlaren Ettler från Burg på Fehmarn.

Det fanns också svenska formellt självständiga tjänstefolksförmedlare bosatta på svenska orter som delvis förmedlade svensk arbetskraft för tyska tjänstefolksmäklare. Emigranterna skickades med ex ångbåt från Göteborg, Stockholm och Kalmar. I värvandet av svenskt tjänstefolk deltog även danska agenter bosatta i Köpenhamn. Ständigt befann sig före och under varje utvandrarsäsong kringresande agenter” i emigrationsområdena, för att fånga in grupper av värvande arbetskraft i inlandet eller i de svenska hamnstäderna. Agenterna övervakade sedan emigranterna under överresorna till tyska hamnarna – i regel Lübeck. Som värvare av blekingskt arbetsfolk till mecklenburg verkade t.o.m. Den gamle socialisten Per Götrek i Karlkrona. ”Nyktra, välfrejdade och i lantmannagöromål arbetsdugliga personer av båda könen behöfva ej befara att blifva thjenstlediga” försäkrade han i annonser sommaren och hösten 1869. Ingen hade klagat på dålig behandling. Det var också vanligt att svenska kvinnor rekryterade ny arbetskraft från sina hemtrakter och reste tillsammans med dessa till arbetsplatsen i Danmark.

I Köpenhamn fanns olika Faestekontor och det förekom även kringresande danska agenter som värvade arbetskraft i södra Sverige. Redan 1845 rekryterades svenska arbetare till byggandet av järnvägen Köpenhamn – Roskilde. Det förekom kritik mot värvningen som sades vara oseriös och 1884 infördes en svensk lag som avsåg få kontroll över kommissionärsverksamheten och ge arbetsvandrarna någon form av skydd. Endast svenskar fick vara agenter och ordentliga kontrakt skulle upprättas.