Ingenjörer

Från 1890 förändrades sammansättningen av den svenska arbetskraften som migrerade till Tyskland från tjänstefolk och lantarbetare till industriarbetare. En del av de svenska migranterna reste till Tyskland för att genomgå kvalificerad utbildning inom industrin där. Kommerskollegium beviljade efter 1861 årligen resestipendier för utbildningsuppehåll i utlandet. Dessa utnyttjades främst av hantverkare, yrkesarbetare och tekniker och från 1896 ökade Tyskland betydelse som mottagarland.

Denna utbildningsmigration hade en stark tyngdpunkt i Stockholm och andra mellansvenska städer och inte samma regionala förankring som andra yrkesgrupper. Migrationen riktade sig också mot industriella centra i Tyska Riket, bl. a Berlin och Hamburg. I den tyska huvudstaden var svenska ingenjörer talrika och bildade ”Svenska Tekniska Klubben”. Ingenjörerna var verksamma inom flera olika branscher som järn- och stål-, grafisk, kemisk-, bygg-, maskin-, varvs- och elektroindustri. Svenska ingenjörer förvärvade kunskap om pappersmassaframställning och en universitetskemist från Lund studerade sockerkemi i Berlin för den skånska sockerindustrins räkning. Två göteborgska ingenjörer studerade det elektriska spårvagnsväsendet i Tyskland och även elektriska kraftstationer för dessa kommunikationssystem blev föremål för intresse. Inom elektroindustrin, där Tyskland var ledande, besökte svenska ingenjörer framför allt Berlin med Siemens & Halske-Werken och AEG.

De svenska ingenjörerna tillägnade sig dåtidens mest avancerade tekonologiska och teoretiska kunskap. De skilde sig från den stora massan av lönearbetare genom sin ”ingenjörsstolthet”, ett stort intresse för arbetsuppgifterna samt att de tillhörde tjänstemannakollektivet. Ingenjörerna förde i egenskap av specialister med sig kunskap och erfarenheter tillbaka till Sverige. Kunskapsförvärvandet kunde dock i en del fall, som med en svensk ingenjör som var verksam vid tyska varv i Kiel och i Bremen, röra sig i gränslandet mellan teknologiöverföring och industrispionage.