Destinationer

De svenska emigranterna reste till östra Danmark och norra Tyskland.

Köpenhamn
Den danska huvudstaden utgjorde en stor arbetsmarknad under 1800-talets sista decennier. Köpenhamn var urban metropol som attraherade billig, framför allt kvinnlig, arbetskraft, men staden drog också till sig yrkesutbildade arbetare och hantverkare, till skillnad från landsbygden.. Den tillströmmande arbetskraften kom inte bara från landsbygden i Danmark, utan även ifrån södra Sverige. I huvudstaden fanns det en särskilt stor koncentration av arbetsimmigranter där flertalet var svenskar, vid 1901 års folkräkning strax över 15 000.

Själland
Eftersom Själland var den del av Danmark som var geografiskt närmast Sverige låg det nära till hands att svenskar flyttade dit. Det var främst folk från Skåne och framför allt Malmöhus län som sökte sig till denna ö, därnäst kom kronobergare. Öresundsregionen utgjorde i stor utsträckning – precis som idag – en gemensam arbetsmarknad under slutet av 1800-talet och fram till första världskriget.

Lolland-Falster
På Lolland och Falster dominerade sockerbetsfälten som arbetsplats för svenska kvinnliga arbetsmigranter som uppgick till omkring 1 000 – 2 000 personer under 1880-talet. Till dessa öar kom migranterna främst från Blekinge och Kronobergs län. Sockerbetsodlingen påbörjades på 1870-talet och expanderade kraftigt fram till sekelskiftet. I förädlingsledet på sockerfabrikerna arbetade både svenska kvinnor och män.

Bornholm
På Bornholm har svenskinvandringen inte blivit någon ”glömd invandring”, utan utgör ett levande minne. Här fanns en större andel svenskar än t.o.m. i huvudstaden Köpenhamn med ett totalt antal av 2 594 svenskar 1901, utgörande mer än 6 % av befolkningen. De flesta svenska immigranterna kom från de angränsande svenska provinserna Blekinge och Kristianstads län.

Mecklenburg-Schwerin
Svenskarna var mellan 1870 och 1890 den största enskilda utländska gruppen i Mecklenburg-Schwerin och utgjorde 1871 mer 2 200 personer. Svenskarna ankom i slutna transporter till Lübeck eller Rostock och transporterades därifrån ut till olika gods där de placerades i jordbruksarbete. En del svenska män gifte sig med mecklenburgska kvinnor och integrerades därmed i Tyskland, medan de svenska kvinnorna i högre utsträckning återvände till Sverige.

Hamburg
En del svenskar kom också till tyska storstäder och i Hamburg fanns det 1885 över 2 400 svenskar. Under 1800-talets sista decennier arbetade ett par tusen svenska kvinnor i hushållsarbete i storstaden, men svenskar fanns också i tobaks- och gummiindustrin och inom handeln. I Hamburg fanns svenskt föreningsväsende bl. a. i form av en svensk klubb, svensk skola och en förening Svea. Dessutom har den svenska närvaron i denna stad har lämnat bestående spår i form av den svenska Gustav-Adolfskyrkan.

Kiel
Varvsindustrin i Kiel rekryterade, i samband med en arbetskonflikt 1871, svensk arbetskraft från Blekinge som utnyttjades som strejkbrytare. De svenska arbetarna blev kvar på varvet och deltog det följande året själva i en arbetskonflikt tillsammans med de tyska arbetarna. Svenskarna bildade en koloni i Kiel som dock efterhand drabbades av både sämre ekonomisk konjunktur och naturens krafter i form av förödande översvämningar.

Schleswig-Holstein
Till Schleswig-Holstein kom svenska arbetsmigranter från 1868 i större antal till lantbruket, men manliga arbetare kom också till okvalificerade arbetsuppgifter i andra branscher som varvsindustri, befästningsanläggningsarbete och järnvägsbyggen. Svenska kvinnor arbetade som lantarbeterskor och i mejerier. 1871 fanns enligt folkräkningen 3 667 svenskar i Schleswig-Holstein. Lübeck var centrum för den organiserade värvningen av svensk arbetskraft till norra Tyskland.