Uncategorized

Ensamkommande barn Anno 1786

Text: Kerstin Alm

Den 30 augusti 1786 startade en något udda transport från Norrtull i Stockholm som skulle gå till Arbrå, Ljusdal, Färila och Söderala församlingar i Hälsingland. Ombord på hästtransporten fanns 33 fattiga barn i olika åldrar. Transporten omfattade tre hästdragna vagnar med 11 barn och en kvinnlig skötare samt korgar med förnödenheter i varje vagn. Färdledare för denna expedition var Anders Bergmark som själv reste med i den första vagnen.
Meddelanden hade gått ut till alla länsmän efter färdvägen att de skulle vara behjälpliga med hästar och vagnar på de olika skjutsställena.
En resa med 33 barn i olika åldrar tog sin tid och skulle bli mycket strapatsrik. Det stora problemet var matfrågan. Trasiga vagnar, ösregn, regnvåta barn och missöden med barnen gjorde att man ibland inte hann med att ta matrast. En stor del av vägen blev man också utan mjölk något som var besvärligt med många och små barn.

Efter fem dygn kom man så till Gävle med uttröttade och hungriga barn. Här blev barnen trakterade med äpplen och skorpor och annan förplägnad. De äldre barnen fick också möjlighet att med de vuxnas hjälp titta på staden Gävle.
Stärkta och ompysslade i Gävle fortsatte så färden den sjätte resdagen mot de stora skogarna i gränstrakterna mellan Hälsingland och Gästrikland. Väl framme i Skog fick de uttröttade genast lägga sig att sova. Innan dess hade de fått nöja sig med att dricka vatten. Mjölk fanns inte.

Ju längre upp mot Hälsingland man kom desto sämre blev vägarna. Därför fortsatte nu färden vidare mot Söderla i sex små kärror. Efter överfarten vid färjesundet i Söderala kunde man nu fortsätta resan i snabbare takt mot Glösbo och gästgiveriet där. Efter en veckas strapatsrik och påfrestande resa från huvudstaden började man nu närma sig det första målet för färden. Här på prästgården väntade både länsman och prästen. Både barn och vuxna fick nu rikligt med mat innan fördelningen av barn började. Prästen hade i förväg gjort en förteckning av församlingsbor som önskade sig ett fosterbarn. Tillsammans med länsman och Bergmark försökte man nu ta hänsyn till hur barn och fosterföräldrar skulle kunna passa tillsammans.
Sammanlagt kom uppskattningsvis c:a 500 barn från Stockholms barnhus till olika församlingar i Hälsingland. Arbrå tog emot 73 stycken, Delsbo 57, Bollnäs 30 och Ljusdal runt 200 barn. Dessutom tog församlingarna i Alfta, Färila och Söderala emot ett antal barn som förhoppningsvis därmed fick ett drägligare liv.

Vad var då anledningen till att man gjorde denna långa, mödosamma resa med små, ibland späda Stockholmska barn för att placera dem i fosterhem i Hälsingland? Och vem var denne Anders Bergmark? Hur kom det sig att han engagerade sig så i dessa ensamma barnhusbarn och hur kom det sig att bönderna i Hälsingland tog sig an dessa barn? Troligtvis fanns ett behov barn, kanske som arbetskraft, i en del fall kanske paret var barnlöst eller hade få barn som behövde jämnårigt sällskap.

Anders Bergmark var en man som ömmade mycket för fattiga och utsatta barn. Barnhusbarn var mycket utsatta och överlevnaden var inte speciellt hög. I Stockholm och andra större städer hade Barnhus och liknande institutioner växt upp allt sedan 1600-talet och blivit alltmer överfulla. Det fanns ingen möjlighet för storstäderna att uppbringa ett så stort antal fosterfamiljer som skulle ha behövts. I mitten av 1820-talet hade Allmänna Barnhuset 2 400 barn utplacerade i fosterhem, de flesta utanför Stockholm. Antalet föräldralösa eller övergivna barn på landsorten däremot var inte på långa vägar lika stort.

Ordförande för Allmänna Barnhuset vid den här tiden var en överståthållare Carl Sparre, tidigare landshövding i Gävleborgs län, därav en av kopplingarna till Hälsingland. Den andra kopplingen till Hälsingland var de båda prästerna i Arbrå och Ljusdal som tidigare verkat som rektorer i olika Stockholmsskolor. Anders Bergman hade nu av Allmänna Barnhusets ordförande Carl Sparre fått i uppdrag att med hjälp av dessa kontakter försöka få till stånd ett större antal fosterfamiljer i Hälsingland. Prästerna föregick med gott exempel lyckades entusiasmera både kollegor i andra socknar och egna församlingsmedlemmar. Så kom det sig att några 100-tal små föräldralösa stockholmare fick nya familjer och en ny framtid i Hälsingland.

KÄLLOR: Barn i Gamla i Hälsingland (1994)
Av Folke Bäck

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + tolv =